En vän, en lärare, en ängel
Aldrig har jag älskat någon som jag älskade Mira.
Första dagen jag mötte henne var en solig sen sommar dag. Jag kom till Annelund stallet i Grisslinge med mitt stora halvblod Paradox. Paradox var en ganska stark individ som kommit på att han var starkare än människan, vilket gjorde det väldigt svårt att hämta honom från hagen då han bara slet sej.
Jag har alltid varit intresserad av en sundare hästhållning än den den engelska skolan erbjuder, har alltid sökt mej till böcker som talar om en annan skola, men även om jag hade läst massa böcker om exempelvis Nh så visste jag inte hur jag skulle göra i praktiken. Då kom Mira!
Mira kom å bekräftade allt som jag hade läst, hon visade mej en helt annan lära. Hon lärde mej inte bara om hästar utan om allt, ja Mira lärde mej livet.
Den dagen hon och hennes pojkvän Patrik omkom i en bilolycka brast en del av mitt hjärta. Men tack vare allt hon lärde kommer jag alltid bära henne med mej!
Som en Fjäril
Tänk dej att hela ditt liv förändras, på en sekund har ditt liv tagit en helt annan vändning. Du förlorar både tid och rum, känseln försvinner och du befinner dej i ett upplöst tillstånd, chocken,ja det är så det kallas, chocken. Chocken av att mista sin bästa vän.
Första gången jag mötte dej var en solig sensommar dag, jag var på den tiden en ganska ensam och förvirrad själ, visste inte riktigt vart jag hörde hemma. Men så kom du. Du kom och med ditt vackra leende och starka kraft gav du mej av din energi och fångade mej genast med din varma aura. Jag var helt tagen av din styrka, så levande och verklig, bastant stod du på jorden och såg med objektiva ögon.
Det dröjde inte länge innan vi var tillsammans jämnt, hos dej fann jag kraft och växte i takt med timmarna vi tillbringade tillsammans.
Tänkte ofta på vad du kunde hitta hos mej, hur någon som du kunde finna tillfredställe i att vara med mej. Mitt dåliga självförtroende kunde inte acceptera att du faktiskt ville vara med mej, antagligen var det därför jag ofta blev avundsjuk, när du med ditt stora hjärta gav din kärlek till alla runt omkring dej. Ville lixom ha dej för mej själv.
I dag ångrar jag att jag kämpade så mycket med att förtjäna dej i stället för att bara vara mej själv och ge av det jag hade. Gav dej inte tillräckligt, kunde ha gett så mycket mer av mej själv om du bara tillåtits stanna, men du skulle i väg, vart vet jag ej, men i väg.
Tillslut var jag som beroende av dej, jag levde med dej i tankarna varje stund vi inte var tillsammans, du var den bästa förebild man kunnat ha, du lärde mej livet.
Vid den här tiden hade jag kanske känt dej i ett halvår, inte en lång tid men så mycket hade vuxit fram emellan oss, så jag var beredd att gå i döden för dej.
Det hände att du bröt i hop, inte konstigt som du kämpade, men när du gjorde det blev jag vilsen, då var det ju plötsligt jag som skulle vara den starka. Kom i håg en gång när jag för första gången i mitt liv sade till någon vad jag kände, verkligen kände. Och självklart var det till dej jag sade det, det pirrade i hela kroppen när jag tog dej i min famn och viskade i ditt öra, viskade att du var den starkaste, vackraste och bästa människan på hela jorden, helt omtumlad var jag efter att ha sagt det till dej. En mäktig känsla, tänk att det kan vara så svårt att säga till någon vad man verkligen känner, det har jag verkligen lärt mej av dej, att uttrycka känslor, att vara rak och ärlig, ja det var så mycket du lärde, tänk så mycket jag fick ut av vår vänskap, så mycket som jag alltid kommer att bära med mej.
Jag växte så mycket med dej att jag tillslut kände att nu var det dags att testa mina egna vingar, för att se om jag var flyggfärdig, det var jag. Jag gav mej i väg, 10 mil i från dej flyttade jag, där blev jag plötsligt helt ensam, men det kändes bra, kändes verkligen som om det var dags för det nu, hade ju inte lämnat dej, utan behovet av dej. Ungefär som när man flyttar hemifrån, man lämnar hemmets trygga vrå för att testa sina egna vingar vilket var exakt vad jag gjorde.
Saknaden var stor, kände mej dum som lämnat dej kvar i allt det vardagliga även fast du nu hittat sällskap. Din tvillingsjäl hade funnit dej och så var ni ett. Jag visste att du hade det bra och snart väntade ett litet barn.
Vi träffades mycket fortfarande, på helgerna kom jag och besökte dej, märkte då hur mycket jag hade vuxit, jag var som en ny människa, allt du hade lärt mej hade fått tid att mogna och gro, och nu hade jag slagit ut, från att ha vart ett litet frö hade du vårdat mej till en blomma, en mycket vacker blomma, precis som du.
Vi började ses på ett annat plan jag hade kommit till en högre nivå där vi kunde mötas, även fast vi inte jämnt tillbringade tid så visste jag att du fanns där, visste att du alltid skulle finnas.
Efter att alltid ha väntat på dej var det du som i bland kunde få vänta på mej, men alltid kom jag, och alltid längtade jag efter att få se dej.
Det är märkligt hur livet blir, jag märkte att jag själv hade blivit en förebild, folk i min omgivning såg upp till mej och tog efter och höll med mej i tankar och utföranden, allt jag lärt mej av dej kunde jag nu lära vidare.
Kanske var det därför du gick bort, du, en ängel med en klok och gammal själ, har skänkt oss dödliga en gåva, en gåva och en lära om livet, den lära som vi behöver för att tillsammans kunna ge allt det som du gav oss till andra. På så sätt lever du alltid kvar och livet går vidare.
Glädjen över att få ha lärt känna dej är större än sorgen att mista dej.
Du var den rikaste själen som kom och gav glädje och solsken, du gav och du gav för att sedan, som en fjäril lätt lyfta från blomman och ge dej av.
Kommer alltid att minnas och älska dej Mira Lobråten